Vad är problemet?
Världens textilproduktion är mycket energikrävande, inte minst gällande mark och vatten. För att tillverka en enda t-shirt av bomull tyder uppskattningar på att det krävs 2 700 liter färskvatten, vilket motsvarar en persons behov av dricksvatten i 2,5 år.
Samtidigt innebär snabbt mode, mer känt som fast fashion, att konsumtionen av kläder ökat och att vi köper in och använder allt mer kläder till lägre pris. Mellan år 2000 och år 2020 uppskattas den globala syntettextilproduktionen nästan ha fördubblats, från 58 miljoner ton till 109 miljoner ton. Fortsätter utvecklingen i samma takt som nu uppskattas produktionen år 2030 uppgå till 145 miljoner ton.
I genomsnitt använde en europeisk invånare under år 2020 ungefär 26 kg textilier varav 11 kg slängdes. Av dessa 11 kg som slängs är det bara 1% som återvinns till nya kläder. Mycket på grund av att tekniken saknas för att kunna hantera den sorts fibrer som dominerar inom snabbmodet.
Detta i kombination med att det årligen i Sverige och Norge gemensamt kasseras 121 000 ton textilier, varav 40% uppskattas vara användbart, innebär ett enormt resursslöseri.
Att textilindustrin är en av de mest centrala att implementera cirkulära affärsmodeller i illustreras runt om i och utanför EU genom ett flertal olika lag- och regelförändringar. En av vilka innebär att Sverige och Norges kommuner från 2025 tar över ansvaret för insamling av textilt avfall.
Men vad ska kommunerna göra av detta avfall?
För ett ökat resursutnyttjande krävs att så mycket som möjligt av det insamlade materialet återutnyttjas, något som det idag saknas tydliga strategier för.
Samtidigt som hanteringen av befintligt avfall ska hanteras behöver kommunerna också ta sitt ansvar för att bidra till mer resurseffektiv produktion i vilken nytt avfall minimeras. Detta bland annat genom att motivera konsumenterna att välja mer hållbara alternativ och genom att motivera producenterna att ta ökat ansvar.
